Swedish Policy Games är en nationell tävling öppen för studenter, där deltagarna ställs inför uppgiften att simulera verkligt beslutsfattande inom utrikes- och säkerhetspolitik. Under tävlingsdagen samlas tio studentlag för att gemensamt analysera ett givet scenario. Varje lag tar fram konkreta policyrekommendationer som sedan presenteras inför en jury bestående av experter inom området.

– Tävlingen samlade observatörer och represenanter från bland annat Försvarsmakten, internationella försvarsattachéer samt ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin. Förhoppningen är att deltagarna lämnar spelen med en stark vilja att fortsätta engagera sig i frågor som rör Sveriges och Europas framtida säkerhet, säger Gustav Christensson, analytiker vid Consillio International samt medgrundare till Swedish Policy Games.

En av jurymedlemmarna var generalmajor Karlis Neretnieks. Genom en lång karriär inom den svenska Försvarsmakten har han bland annat varit brigadchef, operationsledare vid dåvarande Militärområde Mitt och totalförsvarsrådgivare till Central- och Östeuropa vid Försvarsdepartementet. Han är ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och har även varit rektor vid Försvarshögskolan. Under en lunchpaus fick NDS tillfälle att intervjua Neretnieks.

En knapp timme innan intervjun hade Sveriges minister för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, hållit ett anförande i försvarshögskolans auditorium. Talet och den efterföljande diskussionen kom i stort att kretsa kring Sveriges beredskap, och hur landet ska hantera den omställning som just nu pågår i både civil och militär beredskap. Enligt Neretnieks är beredskapsfokuset välkommet och angeläget, Sveriges beredskap 2026 är långt ifrån tillräcklig.

– Beredskapen är undermålig, det är nog bara att konstatera. Arbetet har visserligen kommit igång på stor bredd i kommuner och myndigheter, men det tar ju ett tag innan det blir ett utfall. Exempelvis när det gäller återställningen av skyddsrum, säger han.

Neretnieks lyfter också blicken mot Ukraina, där civil och militär infrastruktur systematiskt bekämpas av Ryssland. Att Sveriges regering under våren gick ut med en miljardsatsning på svenskt luftvärn är därför, enligt honom, välkommet.

– Det är ju bättre att skydda infrastruktur än att reparera den, och regeringens satsning är definitivt nödvändig. Men frågan är när satsningarna står redo? Jag tycker att vi är på rätt väg, men det finns ett problem med tidsaspekten, säger han.

Neretnieks fortsätter:

– Just tidsaspekten är väldigt beroende av vad som händer i Ukraina. Kan ryssarna frigöra resurser från Ukraina, det vill säga vid ett vapenstillestånd eller liknande, då växer hotet dramatiskt i Östersjön och mot Baltikum, säger han.

I en krönika i Officerstidningen diskuterade Neretnieks när Ryssland kommer att ha förmågan att genomföra en storskalig operation mot väst. Vissa delar Neretnieks uppfattning att den förmågan kan finnas inom bara något år efter att kriget i Ukraina är avslutat. Andra bedömare tror att Ryssland kan behöva längre tid än så.

Det är en ganska opålitlig tidslinje. Kan vi vara säkra på att Ryssland delar vår bild av när de är redo?

– Tidsaspekten är en stor osäkerhet. Det finns en väldigt viktig faktor som vi ofta glömmer att väga in. Det är inte alls säkert att ryssarna har samma uppfattning som vi om vad ett fältdugligt förband är. Jag gissar att vår uppfattning om fältdugliga förband i ryska och ukrainska ögon är någon sorts extrem lyxprodukt, förgylld i alla möjliga avseenden.

Neretnieks menar att Ryssland och Ukraina idag slåss med helt andra styrkeförhållanden och kvalitet på både sjukvård och underhåll än vad som är standard i väst. Därför riskerar väst också att lura sig själv när det ska bedöma Rysslands förmåga att skapa nya förband.

– Vi har helt enkelt olika verklighetsuppfattningar om vad ett användbart förband är och hur det ska se ut, säger han.

Istället menar han att en avgörande faktor är huruvida Ryssland ser det som möjligt att genomföra krig utan att USA och andra aktörer blir inblandade, möjligheten att genomföra en snabb operation utan att starta ett världskrig, snarare än kvaliteten på förbanden på pappret.

– Det vi nu ser med Trump och USA:s agerande är ytterst oroväckande, och en helt avgörande säkerhetsaspekt. Vi kan tycka vad vi vill och skriva hur många avhandlingar som helst om det, men vad tror männen i Kreml och hur är deras tolkning av USA? Ju mer de anser att USA är bortkopplat från Europa, desto mer ökar risken för militära äventyr från öst, säger Neretnieks.

Under den senare halvan av 1900-talet var Sveriges beredskap förhållandevis stark, och krigets karaktär mer förutsägbar. Är det svårare att förbereda sig för hur ett konventionellt krig kommer se ut nu?

– Ja, det är helt klart att krigets karaktär har förändrats. Morgondagens krig är inte detsamma som vi förberedde oss för under kalla kriget. Det finns en genomgående historisk sanning, nämligen att krig aldrig blir som man har tänkt sig, säger han och ger exempel:

– Första världskriget, andra världskriget, Vietnamkriget, Irakkriget. Vi ser samma mönster i alla dessa krig. Det blir alltid någonting annat än det man trodde i förväg, i större eller mindre utsträckning, säger Neretnieks.

Samtidigt menar han att vissa komponenter kommer finnas kvar, om än i olika former. Broar kommer att behöva repareras även i framtiden, även om det är en kryssningsrobot och inte ett bombflygplan som slagit ut dem. Drönarutvecklingen har dock tillfört en helt ny dimension, dels de luftburna, men även markgående och marina drönare.

– Vi har inte svaren på det ännu. Det finns delsvar och det finns teorier. Men det är först när vi själva har skaffat prylarna och övat med dem i tämligen stor skala som vi får en uppfattning om hur vi ska genomföra nästa krig, säger han och fortsätter:

– Idag finns inte den djupa kunskap som behövs ute på förbanden. Det är förbanden som slåss, inte FOI eller FMV. Myndigheter som är duktiga på att fundera ut smarta metoder och skaffa prylar, men det är på förbanden metoderna ska tillämpas och prylarna användas.

Han menar att den viktigaste delen i officersutbildningen inte är att kunna skapa teorier, utan att utveckla officerens förmåga till beslutsfattning för att med kraft och fantasi kunna hantera de situationer som uppstår i striden, eller i annan med strid förknippad verksamhet.

– Vi behöver mer doers än filosofer, säger han.

Om vi blickar ut över Östersjön mot Finland och Baltikum, har de fler doers än filosofer, enligt dig?

– Både ja och nej. Finland hamnade aldrig i samma fälla som vi. Nämligen att Sverige skulle försvaras bäst i Afghanistan och att internationella uppgifter skulle vara Försvarsmaktens enda uppgift.

– Finland vidhöll att försvaret av landet är huvuduppgiften och resten är biuppgiften. Därför har de kvar en struktur och ett tänkande kopplat till det territoriella försvaret, vilket vi nu försöker återskapa, säger han.

Neretnieks diskuterar också Baltikum och lyfter det faktum att alla tre länder startade sin resa långt efter sina nordiska grannar. Varken Estland, Lettland eller Litauen hade en försvarsmakt när muren föll, vilket innebär att mycket av arbetet måste startas från grunden.

– De bygger och de satsar hejdlöst, i positiv bemärkelse. Det finns inga länder som avdelar så stor andel av sin BNP till försvarsändamål som de baltiska länderna och Polen. Samtidigt har de en liten befolkning och begränsad ekonomi. Så hur mycket de än rustar själva kommer det aldrig räcka för att försvara sig mot Ryssland. Det går bara inte, säger han.

Istället blir den huvudsakliga frågan, enligt Neretnieks, hur de nordiska länderna tillsammans med andra allierade ska kunna bidra till försvaret av Baltikum. Han menar att Sveriges största bidrag till regional avskräckning är just det, att bidra till försvaret av Baltikum.

– Talar vi om seriös avskräckning bör vi planera för att delta med flera brigader i Baltikum. De behöver inte vara på plats, men det ska vara väldigt tydligt för ryssarna att om de ställer till med något i Baltikum så kommer Sverige att svara. Detsamma gäller danskarna, och även britter och fransmän, säger han.

Neretnieks lyfter en parallell som historiker diskuterat flitigt: hade Stalin anfallit Finland om han hade vetat att det även innebar ett krig mot Sverige 1939?

– Det vet vi inte, men tanken är ganska intressant. Skulle Ryssland angripa någon av de baltiska staterna om de vet att det med automatik innebär strid även mot svenska, danska och brittiska förband?

Kanske hoppades Stalin på att Europa skulle vara tillräckligt svagt och uppdelat för att inte komma till undsättning?

– Så kan det vara, och just därför blir avskräckningen i Baltikum så viktig för oss, säger Karlis Neretnieks avslutningsvis.

#danmarks tekniske universitet