Årskrönikeintervju med överbefälhavare Michael Claesson av Per Wallin
När 2025 går mot sitt slut har det nordiska försvarssamarbetet tagit klivet från ambition till praktisk verklighet. Sverige och Finland är fullt integrerade i Nato, och samarbetet mellan de nordiska länderna präglas nu av gemensam planering, ökad interoperabilitet och ett delat strategiskt perspektiv. I Nordic Defence Sectors årskrönika reflekterar överbefälhavare Michael Claesson över året som gått – och pekar ut vad som blir avgörande framåt.
Vilka framsteg ser du som mest betydelsefulla under året som gått, och vad blir viktigast under 2026 för att ytterligare fördjupa det nordiska samarbetet?
– Den fortsatta integrationen av Sverige och Finland i Nato är en tydlig framgång. För första gången sedan Kalmarunionen befinner sig alla fem nordiska länder i samma operativa kontext. Det skapar helt nya möjligheter. Särskilt viktigt blir etableringen av de stabs- och ledningsdelar som ska bära Natos gemensamma operationsplanering i Norden. Det är avgörande både för framtiden och för vår gemensamma förmåga här och nu.
Claesson beskriver hur helhetsbilden nu ser annorlunda ut än tidigare.
– När man zoomar ut och tittar på geografi, infrastruktur och hur sammanlänkade vi faktiskt är, går det att skapa en flödeslogik som är ömsesidigt stödjande. För första gången på länge hänger det ihop på riktigt, både logistiskt och operativt.
Du har talat om hur begrepp som ”frontlinje” förändras i dagens säkerhetsmiljö. Hur resonerar du kring det?
– I Nato finns begreppet frontline states, som ofta kopplas till den östra gränsen. Men i en miljö präglad av multidomäna operationer och hybridkrigföring blir det begränsande. Jag betraktar Sverige som en frontline state, men egentligen gäller det hela Nato. Även Portugal är exponerat. Därför är det ibland mer korrekt att tala om gräns än om front.
Han menar att detta får konsekvenser för hur militärt ledarskap och planering måste utvecklas.
– Ska man förstå multidomäna operationer på riktigt måste man zooma ut. Annars riskerar man att fastna i begrepp som inte längre speglar verkligheten.
Hur ser du på samspelet mellan försvarsindustri, forskning och militär förmåga i Norden?
– Sambandet är helt självklart. Utöver industri och forskning måste vi också räkna in akademin, som bär upp båda. I Sveriges fall har vi dessutom statlig, integritetskänslig forskning genom FOI. Med den teknikutvecklingstakt vi ser i dag blir det allt viktigare att arbeta i integrerade projektteam över tid.
Claesson efterlyser samtidigt nya sätt att tänka kring upphandling.
– Vi måste kunna upphandla förmåga och tillgänglighet, inte bara materiel. Förmågan är inte bara en pryl, utan också att hålla den taktiskt relevant och användbar över tid. Där finns stora möjligheter i Norden, men vi får inte vara naiva. Ägarstrukturer och statens roll i industrin skiljer sig åt och påverkar samarbetet.
Han pekar också på vikten av kravharmonisering.
– När vi befinner oss i samma militärstrategiska och operativa kontext skapas helt andra förutsättningar för gemensamma krav. Det finns redan goda exempel, både nordiska och europeiska.
Hybridangrepp, cyberpåverkan och sabotage mot kritisk infrastruktur har präglat året. Vilka lärdomar drar du av det?
– En viktig lärdom är att vi ofta reagerar bilateralt eller parallellt när något händer. Nato har mandat och strukturer för att samordna den här typen av åtgärder och skapa uthållighet på ett sätt som enskilda länder inte kan.
Informationsdelning lyfts som centralt, men också behovet av lugn.
– Medvetenhet är nödvändigt, men rädsla och panik är bland det mest okonstruktiva som finns. Vi måste noggrant värdera information innan vi drar långtgående slutsatser.
Avslutningsvis – vad vill du ska vara den tydliga slutsatsen när vi blickar tillbaka på 2025?
– Att Natomedlemskapet är bottenplattan för ett effektivt nordiskt samarbete. Möjligheterna som nu har uppstått är mycket stora. Det finns egentligen inget som hindrar oss från att gå väldigt långt i integration och samarbete framöver.
