Försvarsförmåga ska inte längre utvecklas i en fas och användas i en annan. I en intervju med Nordic Defence Sector beskriver överbefälhavare Michael Claesson hur Försvarsmakten i allt högre grad bygger förmåga genom att utveckla förband, metoder och materiel under pågående verksamhet.

HMS Carlskrona ligger förtöjd i Visby hamn. Under Almedalsveckan tjänar örlogsfartyget som Försvarsmaktens flytande bas, mötesplats och boende, och det är här, strax efter att överbefälhavare Michael Claesson hållit sitt föredrag Försvaret av Sverige och våra allierade, som Nordic Defence Sectors vd Anton Thynell slår sig ned på bryggvingen för ett samtal.

Frågorna rör det praktiska och det till synes byråkratiska: upphandling och regelverk. Men också det mänskliga, hur privata arbetsgivare ska kunna stötta anställda som tjänstgör som reservofficerare eller i hemvärnet. Och oavsett ämne återkommer Claesson till samma princip: att svensk försvarsförmåga utvecklas bäst i rörelse, under pågående insats snarare än i avskilda faser.

Vad har Sverige lärt sig av att delta i Natos framskjutna landstyrkor (Forward Land Forces, FLF) i Lettland och av att nu bygga och leda motsvarande styrka i Finland?

– Den kanske viktigaste insikten är att det inte finns någon korrelation mellan att vara insatt på det sätt som 71:a bataljon har varit och att man skulle tappa i förmåga, säger Michael Claesson. De har visat att man kan höja sin krigsduglighet som krigsförband samtidigt som man är deployerad i den här typen av förbandskonstellation.

Han ser samma logik framåt, in i det växande svenska åtagandet i Finland.

– Vi ska verkligen ta utvecklingsuppdraget ett steg till. Att utveckla under gång, att använda de beredskapssatta förbanden också för att utveckla förmågan.

Samma resonemang återkommer när samtalet vänds mot industrin. Hur ska försvarsföretag och entreprenörer bäst nå slutanvändarna för att få in återkoppling redan under produktutvecklingen?

– Jag tror att vi behöver fortsätta utveckla sättet vi upphandlar tjänster på. Jag brukar kalla det att utvecklingsupphandla, säger Claesson.

Han pekar på de tunga delarna, som flygindustrin, där Försvarsmakten arbetar nära företagen kring det som definieras som ett väsentligt säkerhetsintresse (VSI), ett samarbete som också öppnar för direktupphandling.

– Det förhållningssättet ser jag som absolut nödvändigt för att vi ska kunna jobba iterativt och ligga före motståndaren.

Principen, menar han, borde gå att använda bredare, också mot mindre aktörer. Andra exempel där Försvarsmakten arbetar tätt integrerat är inom counter-IED (Improvised Explosive Device) och på telekrigsområdet, med arbetsformer som lyckas ligga före hotbilden.

Friktion i regelverken är en återkommande fråga för sektorns företag. Vilka konkreta regelförenklingar har du själv sett?

– Jag kan ta några exempel, stort och smått, säger Claesson.

Han nämner miljöområdet, där olika tillståndsärenden fått skjuts framåt i fråga om komplexitet och processuppbyggnad. Nyligen ändrades också den förordning som styr vilken behörighet som krävs för att vara instruktör på förarbevis i Försvarsmakten — ett krav som tidigare begränsat antalet fordonsinstruktörer i vissa fordonssystem. Och tillsammans med Försvarets materielverk (FMV) pågår ett kontinuerligt arbete för att korta antalet processteg vid materielbeställningar.

– Tre lite olika exempel på där det faktiskt händer.

En sista fråga handlar om människorna bakom förmågan. Hur kan privata arbetsgivare bäst stötta Försvarsmakten när deras anställda också tjänstgör i hemvärnet eller som reservofficerare?

– Det viktigaste man kan göra är att ha en kvalitativ dialog med sina anställda som har ett försvarsintresse, för att hitta pragmatiska lösningar, säger Claesson.

Han är samtidigt tydlig med att förutsättningarna skiljer sig åt. Ett tvåmansföretag kan svårligen vara utan en nyckelkompetens, medan större företag kan gå in med lönekompensation och mer handgripliga åtgärder.

– Det måste vara en hel bandbredd av olika åtgärder. One size doesn't fit all.