Fredrik Palmquist kom till Warszawa direkt från rollen som chef för det svenska militära stödet till Ukraina. Som försvarsattaché möter han nu Europas snabbaste upprustning, och till svenska bolag som vill in har han ett rakt besked: ha ett namn, var på plats, och kunna svara på vem som servar systemet om två år.

Fredrik Palmquist har en lång bana i marinen bakom sig, från fartygschef på en patrullbåt av Kaparen-klass till chef för fjärde sjöstridsflottiljen och uppbyggnaden av marinstaben på Muskö. Därefter blev han militärrådgivare på Försvarsdepartementet, och från november 2022 den som höll i hela det svenska militära stödet till Ukraina, en verksamhet som snabbt växte till omkring 40 miljarder kronor om året. Sedan den 1 augusti är han försvarsattaché vid Sveriges ambassad i Warszawa.

Det är en post mitt i händelsernas centrum. Polen rustar snabbare än något annat land i Europa. Försvarsbudgeten för 2026 är rekordstor, omkring 4,8 procent av BNP, och Palmquist räknar med att nivån håller i sig runt 4,5 procent in i 2027 och framåt. Målet, säger han, är att nära nog fördubbla försvarsmakten mot en halv miljon man, en nivå Polen siktar på längre fram, samtidigt som landet vill ha Europas starkaste försvar på plats redan 2030.

– Polen är väldigt ambitiösa när det gäller upprustning. Det gör att pengarna finns här, vilket gör att industrin finns här, och den internationella industrin finns här. Det är orsakskedjan, konstaterar han.

En försvarsattaché har i grunden fyra ben att stå på: underrättelseinhämtning, stöd till ambassadören i säkerhetspolitiska frågor, stöd till de bilaterala försvarskontakterna, och stöd till svensk försvarsindustri. Tyngdpunkten varierar med posten. I Moskva vore den underrättelseinhämtning och rapportering. I Warszawa ligger den på industrin och de bilaterala kontakterna, förklarar Palmquist.

– Jag håller inte på med underrättelseinhämtning här, vi är ju allierade, och allierade spionerar inte på varandra, säger han.

I stället lägger han ungefär fyrtio procent av tiden på försvarsindustri, lika mycket på de bilaterala myndighetskontakterna och resten på att stödja ambassadören. Industridelen handlar om två saker: att förstå hur Polen fattar beslut, och att koppla ihop rätt aktörer.

– Jag försöker lära mig hur Polen fungerar, bygga ett kontaktnät, och koppla ihop svenska företag med polska behov, säger han.

Industrin är till stor del samlad i det statliga konglomeratet PGZ, Polska Grupa Zbrojeniowa, som rymmer ett femtiotal bolag. Men det är vid sidan av PGZ som Palmquist ser det mest intressanta.

– Utanför PGZ finns en ganska rik flora av små och medelstora företag som gör väldigt mycket, väldigt snabbt, framför allt kopplat till vapen- och sensorsystem som behövs i Ukraina. De är väldigt agila, säger han.

Så vad ska då ett svenskt eller nordiskt bolag göra om det står vid ett vägskäl inför Polen? Här är Palmquist rakt på sak. Det finns ingen genväg, och det räcker inte att vara bäst på pappret.

– Ska du göra affärer i Polen måste du ha ett namn här. Och du måste vara på plats, på något sätt, antingen själv eller via en representant, säger han. Att bara hitta rätt representant är en vetenskap i sig.

Det han sett fungera är att börja i det lilla och pröva sig fram, snarare än att gå all in från start: en produkt, en kampanj, en representant, och sedan utvärdera steg för steg. Och ensam är ingen. På ambassaden arbetar tre parter tätt ihop: han själv på försvarssidan, Utrikesdepartementets två främjare på den civila, och Business Sweden, som gör marknadsundersökningar och aktörsbedömningar.

En återkommande uppgift är att förklara Sverige för polackerna, inte minst skillnaden i hur de två länderna styrs.

– En vanlig missuppfattning är att Saab spelar samma roll i Sverige som PGZ gör i Polen, och att alla försvarsaffärer är politiskt drivna, säger han.

Så fungerar det inte i Sverige, och det är något han ofta får förklara. I Polen är ministerstyre naturligt. En minister kan peka ut vilket bolag staten ska köpa från. I Sverige, med sina oberoende myndigheter, är samma sak formellt förbjudet.

Den kanske viktigaste insikten gäller inte själva produkten, utan vad som händer efter köpet. Polen är, framhåller Palmquist, mycket noga med att inte göra sig beroende av långa försörjningskedjor, en läxa landet dragit bland annat av sina stora inköp från Sydkorea.

– De vill kunna försörja sig själva. Så om du vill komma hit och sälja måste du kunna svara på hur det ser ut om två år, när systemet behöver översyn, säger han.

I praktiken betyder det att sätta upp en lokal logistikhub, service, reservdelar och teknisk support i landet. Det har, menar han, blivit en egen konkurrensfördel.

– Det har blivit en riktig USP att kunna säga: vi sätter upp en logistikhub här som tar hand om era behov, säger han.

Samtidigt vävs länderna allt tätare samman på materielsidan, vilket i sin tur skapar fler naturliga ingångar. Sverige ⁠anskaffar det polska soldatburna korträckviddiga luftvärnssystemet Piorun, i svensk tjänst benämnt RBS 102. I somras slöt länderna avtal om att ⁠Polen köper tre svenska A26-ubåtar, och under tiden ⁠leasar Polen HMS Södermanland som en övergångslösning, med polsk besättning under utbildning i Karlskrona. Saab bygger ⁠två signalspaningsfartyg åt den polska marinen, och Palmquist pekar på ett tydligt polskt intresse för luftburen radarspaningskapacitet, där Saabs GlobalEye är ett av alternativen. Fregattprojekt löper parallellt i båda länderna, om än med olika fartyg.

Grunden för arbetet, säger han, är det fördjupade partnerskap som statsministrarna slöt 2024 och den Baltic Sea Pact som länderna enades om 2026. Och närheten i sig talar för mer samarbete, inte minst till sjöss.

– Med tanke på hur nära Karlskrona ligger den polska kusten kommer vi att lära av varandra, och det operativa samarbetet kommer att öka. Det är jag ganska övertygad om, säger han.

Hur hans egen roll utvecklas beror på två saker. Dels på kontaktnätet: när det väl är byggt kan han gå rakare på sak i stället för att treva. Dels på omvärlden.

– Säkerhetsläget är det som stipulerar min framtid, säger han. Försämras det kraftigt kan tyngdpunkten snabbt flytta från att hjälpa företag in i Polen till den operativa sidan, med svenska förband och politiska kontakter.

Tills vidare är uppdraget tydligt, och efterfrågan på hans tid lär knappast minska.

– Min uppgift är att hjälpa svensk industri. Dyker det upp något som berör det nordiska får man gärna höra av sig, säger han, och tillägger med ett skratt att han nog riskerar att bli nerringd.