Inom STRILAB, Livgardesbrigadens (IB 1) krigsinkubator, har Julius Lind byggt RES (Rapid Evacuation Sling), en lätt sele som byggs in i kroppsskyddet och ska göra det snabbare och mindre tungt att släpa en sårad kamrat i skydd. I tester nära nog halverades tiden för två soldater att dra någon i skydd.

RES, eller slingan, är ett av projekten i STRILAB, som NDS besökte under en fältövning i våras. Bakom den står Julius Lind, som läser maskinteknik vid Lunds Universitet och är tidvis anställd soldat vid Livgardesbrigaden. Han gjorde värnplikten vid Göta ingenjörregemente (Ing 2) och tjänstgjorde därefter vid Älvsborgs amfibieregemente (Amf 4) i Göteborg.

I Lund hamnade han i samma klass som Fabian Duke, en av grundarna till STRILAB, och sökte sig till sommarens femveckorsprogram. Hans grupp var inriktad på fysiska produkter och fick två spår att välja mellan: ett motmedel mot drönare eller något stridsvärdeshöjande för soldaten. Julius ville åt det soldatnära. Idén till slingan växte fram i ett samtal med Duke om hur man släpar skadade, där de tillsammans kom in på att det borde finnas någon slags sele, något man bara kunde koppla på någon.

– Det sådde ett frö, och jag kunde inte sluta tänka på det, säger Julius Lind.

Han började intervjua sjukvårdare och hörde sig för på olika sjukvårdsskolor.

– Då insåg jag att det nog kan vara ett verkligt problem som behöver lösas, mer än att vi soldater tycker det är jobbigt att släpa.

Utgångspunkten är vikten. En soldat kan bära uppåt 120 kilo utrustning, och att dra någon i terräng är extremt tungt, särskilt med grenar och annat som ökar friktionen.

– Man orkar inte dra själv, eller så är man helt slut när man väl dragit, och det tar för lång tid, säger Julius Lind.

I dag drar man den skadade i axelremmarna på kroppsskyddet, eller i uniformen, vilket är både tungt och långsamt.

Slingan är två remmar som fästs i axelremmarna på kroppsskyddet och sitter dolda i nacken. Tanken är att den monteras en gång och sedan glöms bort, för att finnas där när den behövs. När man rycker i den fälls den ut till en ögla som man kan dra den skadade i, bära som en ryggsäck, eller träda genom armarna eller benen. Träs den genom benen kan två soldater lyfta hela kroppen, till exempel in i ett fordon. Målet, säger Julius Lind, är att korta tiden till skydd och bevara soldaternas stridsvärde.

– Så att de fortfarande är i stridbart skick när de dragit tillbaka den skadade kamraten.

Under en vecka fick projektet tillgång till en testpluton, där soldater drog varandra på korta sträckor med och utan slingan. Resultaten var tydliga, säger Julius Lind: tiden att få någon i skydd minskade markant, och för två personer nära nog halverades den. Soldaterna bedömde också sitt eget stridsvärde som klart högre med slingan. Ju längre sträckan är, desto större blir vinsten: tidsvinsten växer med avståndet, och orken hos den som drar sjunker annars snabbt.

Tack vare tillgången till testplutonen gick iterationerna fort. De testade prototyper på måndagen, sydde upp nya på tisdagen och testade igen dagen därpå. Återkopplingen var ofta att soldaterna ville ha slingan längre, och att det borde finnas flera öglor så att man kan välja sin egen längd.

Julius Lind hade ingen tidigare erfarenhet av att arbeta med textil, utöver "sytjänsten i lumpen". Programmets första vecka var en utbildning i produktframtagning och entreprenörskap, och det han främst tar med sig därifrån är att vara sin egen hårdaste kritiker.

– Man blir väldigt lätt kär i det man skapat, det blir som ens egen bebis, säger han. Men om någon säger att de inte kommer använda den, då kommer de inte använda den, och det är ju de som ska ha produkten.

En idé han fick släppa var en modulär bår som skulle kunna byggas ihop i fält.

– Efter lite kritik insåg jag att det inte skulle gå att genomföra, och att svaret på om den skulle fungera bättre än det vi redan har förmodligen var nej.

Gruppen fortsätter med sina produkter på deltid. För slingan är tillverkningen avgjord: den läggs ut på en extern tillverkare i stället för att sys upp internt. Nästa steg är att få fram prototyper som testas under hösten på en pluton och vid Livgardets sjukvårdsskola, och till våren är målbilden att ett helt kompani ska bära och testa den.

– Och någonstans skapa ett behov inifrån, där folk ser den och tänker att det här måste jag ha till min pluton, säger Julius Lind.

Det som tar mest tid nu är inte produkten utan vägen in i organisationen, säger han.

– Det svåra är inte att bygga något som fungerar, det är steget därefter. Vi kan visa att slingan kortar tiden till skydd, men det finns ingen självklar väg från fungerande prototyp till något ett förband faktiskt kan beställa. Vem som är köparen, och vem som äger budgetraden, är fortfarande en öppen fråga. Det är den frågan vi lägger mest tid på just nu.

Priset per exemplar uppskattar han till mellan 300 och 500 kronor, inklusive material, produktion och arbete. Att hålla det lågt är en poäng i sig.

– Sjukvård är inte så sexigt, i alla fall inte i en övningsmiljö. Min ambition är mer sjukvård till så liten börda för soldaten som möjligt, säger han.

Julius och gruppen har redan samarbetat med Snigel och fått tyger donerade. Något bolag har gruppen diskuterat men inte bildat, och tanken är att i så stor mån som möjligt driva det själva. Något patent har Lind inte sökt, eftersom designen kan se annorlunda ut om ett halvår, men han ser det som aktuellt.

Ett mål är att få ut slingan där den verkligen prövas.

– Vi fick den frågan några gånger. Någon kom till och med fram och frågade hur många han kunde få direkt, men då hade vi bara en prototyp, säger Julius Lind. När vi får upp prototyper diskuterar vi hur många vi har råd att donera till Ukraina för att få riktig feedback därifrån.