I onsdags fattade riksdagen beslut om regeringens proposition 2025/26:279. Den innehåller flera förslag som syftar till att bättre bemanna vår försvarsmakt och i förlängningen stärka försvaret av Sverige och våra allierade. Ett av dessa förslag är att reservofficerare får lagstadgad rätt till tjänstledighet, något som Förbundet Reservofficerarna kämpat för under en längre tid. Det är bara positivt att vi nu lämnar en period av otydlighet för såväl reservofficerare som deras civila arbetsgivare om vad som gäller i frågan.

En tråkigare nyhet är att officerare, efter att de avslutat sina anställningar, ska fortsätta omfattas av värnplikt till slutet av året de fyller 70 år. För de som inte har varit officerare fortsätter värnplikten att gälla längst till slutet av året de fyller 47 år. Det är inget annat än ett straff för de som redan gjort så mycket för svensk försvarsförmåga.

Riksdagen är i princip enig i frågan. Trots skarp remisskritik från oss och Officersförbundet var det bara Vänsterpartiet som uttryckte tveksamhet till att före detta officerare ska förbli värnpliktiga till 70 års ålder. Stödet motiveras av att kompetensen behövs. Det håller vi med om. Men officerares kompetens behålls inte genom hot om fängelse, utan genom rättvisa anställningsvillkor så att officerare vill och kan stanna kvar i sina anställningar. Här har Försvarsmakten och staten som arbetsgivare en lång resa att göra. Den resan börjar med att all officerskompetens tas tillvara genom att före detta officerare erbjuds anställning som reservofficerare.

När Sverige är i krig går de flesta frihetsinskränkningar att motivera. Få är nog de före detta officerare som kan tjänstgöra, som inte skulle ställa upp i ett sådant läge. Men den utvidgade värnplikten gäller även i fredstid. Försvarsmakten kommer efter årsskiftet att kunna kalla in officerare som valt att avsluta sina anställningar till repetitionsutbildning som värnpliktiga. De tvingas göra ett jobb de själva valt att säga upp sig från, eller som Försvarsmakten menat att de inte behövs för.

När värnplikten nu utvidgas ytterligare menar vi att det är dags att Sveriges politiker reflekterar över värnplikten och hur den ska användas. Värnplikten är nämligen mer än att vi sliter mer eller mindre villiga 18–20-åringar från deras vardag för att genomgå grundutbildning. Det innebär också att vi tvingar, ytterst med hot om fängelse, vanligt folk, i alla yrken och branscher, att genomgå repetitionsutbildningar då och då. Vid plikttjänstgöring utgår ersättning om 90 procent av SGI, dock högst motsvarande en månadslön om 49 333 kronor. Tidsuttaget för repetitionsutbildningar är som mest 240 dagar, alltså nästan åtta månader. En lång tid att slitas från familj och socialt liv, dessutom med inkomstbortfall och tjänstgöring som ofta innebär arbetsvillkor som ingen anställd får utsättas för. Är det rimligt?

En första åtgärd är att begränsa den förlängda värnplikten till att endast gälla vid krigsfara eller krig. Om inte det görs, vore en lämplig åtgärd att alla före detta officerare som behövs i krigsorganisationen erbjuds anställningar som reservofficerare. På så sätt får i alla fall de som berörs av den nu utvidgade plikten möjlighet att återinträda som anställda i stället för att vara värnpliktiga.

Men förändringen talar också för att det är dags att ta ett större omtag om villkoren för värnpliktiga, efter grundutbildningens (eller officersanställningens) slut. Det är en relativt liten grupp av befolkningen som ska bära en tung börda för hela samhällets skull.

Bland personer födda på 1990-talet finns knappt några värnpliktiga. Bland de födda på 2000-talet kommer cirka 10 procent vara värnpliktiga. Hur det är med de födda på 1980-talet och dessförinnan kommer bero på hur de repetitionsutbildas, men även här rör det sig om maximalt cirka 10 procent.

I den mån vi ska bygga militär förmåga på värnpliktiga, är det hög tid att vi ger dem rättvisa villkor. Den som sitter felaktigen frihetsberövad ersätts enligt Justitiekanslerns praxis med mellan 20 000 – 30 000 kr per månad för lidandet som frihetsinskränkningen innebär. Den som berövas friheten för att genomgå repetitionsutbildning får ingenting. Det är inte rimligt. Utrota inkomstförlusterna, kompensera frihetsinskränkningen som plikten innebär och använd anställd personal för de fredstida behoven.

Det är dags att politiken reflekterar över pliktens pris.


Magnus Konradsson,

Förbundsordförande Förbundet Reservofficerarna