Att drönare snabbt kan bli omoderna är inget argument för att vänta med att anskaffa dem. Förband, utvecklare och industri måste arbeta tillsammans redan i fredstid. Annars riskerar vi att ha planer för morgondagens drönare – men sakna förmågan att använda och producera dem när de behövs.

Inget elitlag i fotboll skulle träna en hel försäsong utan bollar för att sedan köpa in de senaste matchbollarna när serien börjar. Spelarna behöver bollar från första dagen. Inte främst för att lära känna bollen, utan för att utveckla laget.

Ändå riskerar vi att hamna i ett liknande resonemang om drönare.

Natos generalsekreterare Mark Rutte ⁠beskrev den 23 september hur han anser att alliansen bör förhålla sig till den snabba teknikutvecklingen. Eftersom drönare snabbt blir omoderna menade han att det ”doesn’t make sense to have your shelves full with drones for when war breaks out”. I stället bör produktionskapaciteten finnas på plats så att den senaste tekniken kan tillverkas när den behövs.

Rutte har en poäng. Att köpa miljontals drönare av en viss modell och lägga dem i förråd utan en plan för användning, underhåll och uppdateringar vore knappast klokt. Men det är inte samma sak som att bygga en fungerande drönarförmåga.

Förbanden behöver materiel för att utbilda, öva och utveckla sina metoder. Industrin behöver tillverka, leverera och förbättra systemen för att kunna skala upp produktionen. Båda delarna tar tid och kräver erfarenhet.

Rutte har samtidigt ⁠aviserat att Nato ska utbilda fem gånger så många drönaroperatörer till slutet av 2027. Det är välkommet, men utbildningen måste följas av en anskaffningsmodell som ger förbanden löpande tillgång till materiel.

Här finns också en koppling till Natos egen beredskapsprincip Fight tonight. Alliansen ska kunna lösa sina uppgifter med de förband och resurser som finns tillgängliga i dag, samtidigt som morgondagens förmåga byggs upp. Det gäller även drönare och den industri som ska försörja förbanden med dem.

När drönarkriget i Ukraina diskuteras i väst hamnar fokus ofta på ny teknik. Men teknisk nyhetsgrad och militär betydelse är inte samma sak. En till synes begränsad förändring kan få stor betydelse för hur ett system används.

När jag besökte Lviv hösten 2025 hörde jag Kimberly Kagan, grundare av Institute for the Study of War, beskriva sambandet mellan teknik, koncept och organisation. Jag tog med mig en enkel sammanfattning:

Teknik + koncept + organisation = innovation.

En drönare blir inte militär förmåga bara för att den kan flyga. Någon måste utveckla hur den ska användas, utbilda personalen och få den att fungera tillsammans med förbandets övriga resurser.

Ukrainas ⁠satsning Drone Line är ett exempel. Enligt landets försvarsdepartement handlar den om att sprida lösningar som visat sig fungera, förena förbandens erfarenheter med teknik och analys samt bygga en mer systematisk användning av obemannade system.

Ukraina har också ⁠beslutat att knyta drönaranskaffningen närmare data från förbandens faktiska användning. System som visat effekt och tillförlitlighet ska prioriteras, samtidigt som förbanden ges större möjlighet att själva välja materiel utifrån sina behov.

Man väntar alltså inte på att nästa tekniska generation ska bli färdig. Man utvecklar den genom att använda den föregående.

Det är en viktig lärdom för Nato. Förbanden behöver tillräckligt många drönare för att utbilda, träna och utveckla sin verksamhet. Planeringen måste också ta höjd för slitage, haverier och system som förbrukas under övning och utveckling.

Samma logik gäller industrin. Produktionsförmåga är inte ett recept som kan läggas i en pärm tills någon trycker på startknappen. Den bygger på människor, leverantörer, fungerande inköp, provning, kvalitetsarbete och erfarenhet av att hantera förändringar.

Att ha tillverkat en prototyp är inte samma sak som att kunna leverera tusentals system. Att kunna tillverka en modell innebär inte heller att nästa kan införas utan att leveranserna stannar.

Vill vi dessutom minska beroendet av Kina räcker det inte att slutmontera drönare i Europa. Alternativa komponentkedjor måste byggas upp och användas. Leverantörer i Sverige och andra allierade länder behöver verkliga beställningar för att kunna upptäcka flaskhalsar och förbättra produktionen innan efterfrågan mångdubblas.

Det kan vara motiverat att betala för reservkapacitet och lager av kritiska komponenter. Men reservkapaciteten bör bygga på en fungerande verksamhet med prövad förmåga att växla upp.

Natos militära ledning har själv talat om ”real production lines running today”. Det är en viktig distinktion. En fabrik som potentiellt kan börja producera i krig är inte samma sak som en industriell förmåga som redan fungerar.

Vi på Sweden Dynamics menar att en del av lösningen finns i ett område som länge har behövt hantera snabb förändring: mjukvaruutveckling.

Med inspiration från Software-as-a-Service föreslår vi en modell som vi kallar Drone-as-a-Service. Grundtanken är att anskaffningen ska omfatta löpande utveckling av förmåga, där hårdvara, mjukvara och förbandens erfarenheter hålls samman.

Utvecklare arbetar nära militära förband för att pröva lösningar, anpassa tekniken och verifiera vad som fungerar. Mindre serier ger utrymme för försök och förändringar. När en modell är tillräckligt mogen och behovet tydligt kan större volymer beställas.

För dessa volymer bör vi dra nytta av den civila elektronikindustrins kontraktstillverkare, så kallade EMS-företag. Där finns redan kompetens och kapacitet inom komponentförsörjning, elektronikproduktion, testning och systemintegration.

Beroende på systemets komplexitet bedömer vi att en produktionslina kan tillverka hundratals eller över tusen mindre drönare per månad. Poängen är inte att hålla fabriker på maximal kapacitet året runt, utan att låta flera produktionsanläggningar arbeta löpande, införa nya modeller och hålla även komponentkedjan aktiv.

Med återkommande beställningar får förbanden materiel att använda, utvecklarna återkoppling och fabrikerna erfarenhet av både produkten och förändringarna. Nya versioner kan införas som en del av den ordinarie verksamheten i stället för att bli separata utvecklingsprojekt.

Det skulle också skapa en mer förutsägbar efterfrågan. Som ett räkneexempel kan vi anta ett årligt behov av 2 000–3 000 främst mindre drönare per brigad för utbildning, övning, utveckling och ersättning. För fyra brigader motsvarar det 8 000–12 000 drönare. Med ytterligare behov för skolor, gemensam utveckling och andra förband hamnar vi i storleksordningen 10 000–15 000 om året.

Det är ingen fastställd behovsberäkning, men illustrerar hur återkommande beställningar skulle kunna ge både förband och industri en grund att utvecklas från. Den fredstida produktionen behöver samtidigt dimensioneras så att det finns möjlighet att snabbt öka leveranserna.

Därutöver behövs beredskapslager. Vi menar att planeringen bör utgå från att förbanden ska kunna upprätthålla sin förmåga under tre till fem månaders krigföring, även innan produktionen hunnit skalas upp. För att lagren inte ska fyllas med föråldrad teknik bör de omsättas löpande enligt principen först in, först ut. Förbanden använder då äldre system för utbildning och övning medan nya versioner tillförs lagren.

Produktion som inte behövs för svenska förband skulle dessutom kunna ingå i svenska stödpaket till Ukraina. På så sätt kan produktionskedjan hållas aktiv samtidigt som systemen kommer till användning och kan vidareutvecklas utifrån erfarenheter från kriget.

Volymerna är heller inte det enda som bör styra. Där uppgiften medger återanvändning, längre livslängd eller högre tillförlitlighet behöver även det vägas in. En billig drönare är inte automatiskt en billig militär förmåga.

Vi behöver inte välja mellan förråd och fabriker. Vi behöver användbar materiel på förbanden, beredskapslager som omsätts och en löpande produktion som kan växla upp när behoven ökar.

Det är också så snabb teknikutveckling bör hanteras: genom tätare återkoppling, uppdateringsbara system och återkommande leveranser. Inte genom att vänta på en slutversion som aldrig kommer.

Fight tonight innebär inte att den teknik vi använder i dag måste vara densamma om fem år. Det innebär att vi har en fungerande förmåga nu och kan fortsätta utveckla den när systemen och motmedlen förändras.

Den senaste drönaren kan inte ersätta år av utbildning och övning som aldrig genomfördes. En produktionskedja som först ska aktiveras när kriget kommer kan inte leverera förmåga i kväll.

När matchen börjar måste laget redan kunna spela. Detsamma gäller förbanden – och industrin bakom.