Europa köper en ny vapenklass med ett gammalt regelverk. Christine Thaagaard från Robotto, ett danskt autonomiföretag, menar att engångs attackdrönare har mer gemensamt med ammunition än med de spaningsdrönare de vanligtvis upphandlas tillsammans med. Behandla dem så, och de nordiska länderna har mycket att vinna: mjukvara framför flygkropp, och kostnad per verkan.
Be en europeisk upphandlare att köpa en spaningsdrönare, och det finns en upptrampad stig att följa. Det finns en kategori, en upphandlingskod, en uppsättning standarder, en doktrin som säger vad den är till för. Be samma upphandlare att köpa en engångs attackdrönare, en patrullrobot, och det mesta av detta faller bort. Vapnet har kommit fortare än regelverket som är tänkt att styra det.
"Drönarområdet är idag pre-doktrinärt", säger Christine Thaagaard, som leder regeringsrelationer utanför Danmark för autonomiföretaget Robotto. "Det finns bara utkast till doktriner som flyter omkring. Och när man inte har en doktrin har man inget direkt sätt att upphandla och införa tekniken."
Robotto har gått igenom Natos acceleratorprogram DIANA och är ett av tio företag som valts ut till Europeiska försvarsbyråns (EDA) Sentinel Strike Challenge, en pristävling som inrättats för att ge försvarsministerier hårda prestandadata om patrullrobotar, snarare än för att faktiskt köpa några av dem. Frågan om hur man ska köpa dem är precis den Thaagaard anser vara olöst.
I praktiken hamnar bördan hos upphandlarna. De anskaffar till stor del det de blir tillsagda att anskaffa, påpekar Thaagaard, snarare än att själva avgöra vilka förmågor som ska sättas i tjänst. När en förmåga är pre-doktrinär finns det ofta ingen budgetpost att köpa den under. Upphandlingskatalogerna, noterar hon, saknar en särskild kod för engångsverkansdelar. I stället registreras de under de bredare drönarkategorierna, vilket innebär att de köps, och utvärderas, som drönare.
Det är, enligt hennes synsätt, kärnan i problemet. En spaningsdrönare och en attackdrönare levererar mycket olika förmågor och kräver lika olika utvärdering. ISR-drönare (spanings-, övervaknings- och spaningsdrönare) är en mogen, väletablerad teknik, och Thaagaard ger den delen av marknaden heder för att ha gjort "ett fantastiskt jobb" med interoperabilitet, räckvidd och att hitta sin plats. Attackdrönare är något annat. De håller på att ta över en del av arbetet som tidigare utfördes av haubitsar och annat artilleri, och hon menar att de bör upphandlas ungefär som artillerigranater: som en förbrukningsvara, konstruerad och producerad i stor skala, där värdet inte ligger i flygkroppen utan i vad den faktiskt kan åstadkomma.
Robottos svar är att skilja mjukvaran från flygkroppen, och Thaagaard tar till en vardaglig jämförelse.
"Man får inte ett körkort för en Mercedes och ett annat för en Suzuki. Man får ett körkort så att man kan köra dem alla", säger hon. "Det är precis så vi ser det. Man bör inte upphandla bara två leverantörer. Man bör upphandla ett system som har leverantörer under sig, så att man kan sprida den risken."
Intervjun fortsätter nedan.
I praktiken innebär det ett styrningslager på kanten som sitter mellan lednings- och sambandssystem som Delta och ATAK och själva drönaren, och som ger den navigering när GPS störs eller nekas och leder den mot målet. Samma mjukvara oavsett om den styr en quadcopter, ett fast vingat flygplan eller något större, och, enligt Robotto, stridsprövad på samtliga. Samma angreppssätt, menar hon, skulle kunna utvidgas till alla typer av engångs-UAV, inklusive dronbekämpningsinterceptorer, som på liknande sätt flygs en gång för att uppnå en verkan och, enligt hennes tolkning, bäst upphandlas som ett mjukvarulett system snarare än en sluten plattform i taget.
Köp den nya vapenklassen enligt den gamla mallen, varnar hon, och riskerna förstärks. En stat som utvärderar attackdrönare på samma sätt som den utvärderar ISR-drönare tenderar att landa på en eller två leverantörer, var och en med sitt eget slutna system.
"Varje gång man byter ut en av dem måste man omskola sig för den nya drönaren", säger Thaagaard. "Så man skapar ett konstant behov av att stödja dessa företag på lång sikt, för om man måste ersätta dem måste man omskola hela sin styrka." Köparen hamnar också med en större del av tillverkningsrisken, och i ett krig som blivit hett, noterar hon, skulle en enda leverantörs försörjningskedja kunna bli den svaga länken.
Poängen med ett gemensamt mjukvarulager är, i detta synsätt, inte bara motståndskraft utan också mångfald. Thaagaard ger Ukrainas drönarprogram erkänsla för att ha lyckats just för att det är så diversifierat, med ett trettiotal olika flygkroppstyper i stället för två, vilket håller motståndaren i ovisshet om vad som kommer härnäst. Hon ser det tydligaste tecknet på vart upphandlingen är på väg i USA, där flygvapnet valde en autonomimjukvara, Shield AIs Hivemind, och integrerade den på en separat obemannad flygkropp: mjukvaran och maskinvaran valdes utifrån sina egna meriter och fick sedan i uppdrag att fungera tillsammans.
Om flygkroppar är förbrukningsvaror måste även sättet att jämföra dem förändras. Thaagaards föredragna mått är kostnad per verkan: de förbrukade flygkropparna, plus licensen, uppdateringarna, markutrustningen och utbildningen, delat med antalet mål som faktiskt träffats, snarare än drönarens listpris. Det är, menar hon, artilleriets sätt att tänka, tillämpat på ett nytt vapen.
Skillnaden det gör är inte liten. FPV-drönare som flygs utan autonomi, säger hon, landar på ungefär 30 till 40 procents träffsäkerhet. Vid en nyligen genomförd operativ försöksverksamhet i Tjeckien kom Robottos mjukvara, en äldre version som teamet inte hade rört på ett och ett halvt år, upp i 80 procent, en siffra hon är snabb att påpeka att företaget själv håller sig över i sitt nyare arbete med fastvingade system. Även det gapet, noterar hon, är en stor förbättring i kostnad per verkan.
Inget av detta, är Thaagaard noga med att säga, är ett klagomål mot dem som sköter upphandlingen. Givet ett pre-doktrinärt fält utan fasta standarder att luta sig mot, anser hon att Europas upphandlingsmyndigheter, däribland Danmarks egna, "gör ett fantastiskt jobb med att försöka räkna ut det." Hennes argument riktar sig ett steg uppströms: mot själva frågan. Ta lärdomarna från Ukraina, och det mjukvarudrivna sätt på vilket EDA:s egen tävling bedömde dessa system, och omsätt dem i något som passar Nato och de nordiska länderna. Lös frågan om vad en attackdrönare egentligen är, och hur man mäter den, så följer upphandlingen av sig själv.

