I ett samtal förmedlat genom Help Ukraine Gothenburg (HUG) talade Nordic Defence Sectors chefredaktör Jacob Wollheim med två medlemmar av Ukrainas 14:e brigad "Tjervona Kalyna", som verkar i riktning mot Donbass. Deras skildring av hur markstriden har förändrats sedan 2022 är rättfram: dödszonen har tiofaldigats, drönarna utvecklas från vecka till vecka, och det som avgör striden är inte antalet drönare utan förmågan att se fienden och samordna dem.

Ivan och Oleksii kom först i kontakt med HUG genom Hug for Heroes, den svenska organisationens återhämtnings- och återintegreringsprogram för ukrainska krigsveteraner. De båda männen kommer till samtalet från mycket olika utgångspunkter. Ivan är en yrkesofficer som gick med i armén 2016, efter att ha varit jurist innan kriget bröt ut 2014. Han tjänstgjorde inom spaning och specialoperationer, och hans förband var bland de första att flyga drönare, med en DJI Mavic redan 2020.

– Den första dagen av den ryska invasionen 2022 hade jag en Mavic i väskan, och jag gick direkt till jobb med den, säger Ivan.

Under ett av sina uppdrag skadades Ivan och förlorade ett ben, men efter tillfrisknande och rehabilitering återvände han till tjänst.

Oleksii tog en annan väg. Före 2022 var han privat företagare. Han gick med efter Rysslands fullskaliga invasion samma år, började som vanlig infanterist, fann sin plats inom obemannade system och leder nu en UAV-pluton i samma brigad. Båda beskriver sitt besök i Sverige på samma sätt: att dela med sig av hårt förvärvad erfarenhet och att bygga praktiska kontakter mellan Ukraina och Norden.

Kommersiella drönare som DJI Mavic fanns överallt tidigt i kriget. Finns det fortfarande användning för civila drönare, eller har elektronisk krigföring gjort dem föråldrade?

– De används fortfarande mycket, säger Oleksii. För det första för att det är en plug-and-play-produkt, så det är mycket lätt att lära sig och förbereda för slagfältet. Och för det andra för att DJI har fantastiska kameror, bra algoritmer och många funktioner som är mycket användbara för spaning. Men taket är nära, tillägger han.

– Vi är vid gränsen för vad dessa drönare klarar. Vi behöver annan teknik, på grund av begränsningarna i räckvidd och flygtid. Jag tror att vi inom en snar framtid kommer att ha militära produkter för det.

Den förskjutningen syns redan i hur drönarna används. Till en början fungerade DJI-drönare som små bombplan, och deras kameror gjorde dem effektiva för att upptäcka och slå sönder ryska infanteristyrkor som ryckte fram i smågrupper. Men fiendens motåtgärder har tvingat besättningarna längre bak, till positioner där DJI-drönaren ofta inte längre kan användas, och arbetet har flyttats över till FPV-drönare, med vilka dessa smågrupper är svårare att upptäcka.

Man säger ofta att en drönare eller en taktik i Ukraina kan vara föråldrad inom en vecka eller två. Kan du ge en bild av hur snabbt saker förändras?

Det tydligaste måttet, säger Oleksii, är avstånd.

– För ett år sedan var avståndet för spaning en och en halv till två kilometer, så våra UAV-besättningar befann sig mycket nära nollinjen. Just nu är det 15 eller 20 kilometer.

Den så kallade dödszonen, säger han, sträcker sig nu 15 till 20 kilometer från vardera sidan.

– Naturligtvis förändrar det dramatiskt allt, från taktik till teknik.

Inom Nato läggs stora ansträngningar på att hålla manöverkrigföringen vid liv, till exempel genom att lägga till skydd på fordon, både pansar och system för bekämpning av obemannade system (counter-UAS). Ser ni en framtid där ett fordon, eller en kolonn, kan bära tillräckligt med skydd för att manöverkrigföring fortfarande ska fungera?

– Det är för tidigt att avskriva stridsvagnar och annat pansar, säger Oleksii. Huvudproblemet är inte att träffa drönarna. Huvudproblemet är att upptäcka drönarna.

Idag, säger han, är svaret mestadels passivt: extra pansar, burar och liknande. Nästa steg är aktivt försvar.

– Inom en snar framtid, säger han, kommer vi att hitta en lösning för upptäckt, tillräckligt billig, manöverduglig och mångsidig, och den kommer att föra tillbaka stridsvagnarna och de pansrade fordonen till slagfältet. Nu har vi bara skydd. Den närmaste framtiden handlar om aktivt försvar, att skjuta ner drönarna.

Med andra ord är kostnadslogiken för bekämpning nära att vara löst. Det olösta ledet ligger tidigare i verkanskedjan: att upptäcka och fastställa målet.

I Norden delar vi in krigföring i operativ, taktisk och strategisk nivå, delvis utifrån räckvidd. Håller det ramverket fortfarande?

Det håller, säger båda männen, men räckvidderna har exploderat. På brigadnivå, säger Oleksii, ligger räckvidden idag på omkring 150 kilometer, som används för att hitta och slå ut fiendens logistik och ledningsplatser med spaningsdrönare och attackdrönare som Hornet. Ivan sätter den övre gränsen ännu högre, upp till 300 kilometer, där en brigad använder system som Hornet för bekämpning på mellanlångt avstånd.

– I Ukraina kan brigader, inte divisioner, inte arméfördelningar (corps), slå ut fienden på upp till 150 kilometers avstånd, säger Oleksii. I Europa, kanske i Sverige, är det omöjligt just nu.

Lärdomen de drar handlar inte om något enskilt vapen.

– Det viktigaste är kombinationen av spaning, underrättelser och olika bekämpningsförmågor, på alla nivåer, säger Oleksii.

Poängen, tillägger Ivan, är inte antalet drönare.

– Många i Europa tror att det är viktigt att ha ett stort antal drönare. Nej. Det är viktigt att veta hur man använder dem, hur man bygger ett system, och hur man samordnar olika typer av drönare.

Hur samordnar ni allt det här mellan förband?

Genom ett digitaliserat slagfält, säger Oleksii. Målinriktning flödar nedåt från brigad till bataljon till pluton, snarare än att en pluton väljer sina egna mål, och timing är allt.

– Det är som ett krig online. Det är inte ett enda stort slag som under andra världskriget, från morgon till kväll. Det är många små strider, säger han. Situationsmedvetenhet är mycket viktigt. Varje befälhavare, på varje nivå, måste förstå vad som pågår just nu.

Mycket av detta sker via Delta, Ukrainas lednings- och informationssystem (C2-system), som officerarna bara beskriver i allmänna ordalag.

– Något. Inte hemligstämplat, skämtar Oleksii.

Det är ett digitalt system, förklarar de, som ger varje nivå samma lägesbild samtidigt.

– En plutonchef och arméns högste befälhavare kan se vad som händer samtidigt. Det är därför vi kan fatta beslut snabbt, säger Ivan.

– Modern krigföring handlar om information, tillägger Oleksii.

Under tekniken återkommer båda ständigt till människorna.

– För att överleva i det här kriget måste man vara smart, eftersom fienden är större än vi är, säger Oleksii.

– Vi måste använda hjärnan, och vi måste anpassa oss mycket snabbt, tillägger Ivan.

Finns det ett genombrott sedan 2022 som utomstående tenderar att förbise?

För Oleksii är det de horisontella kopplingarna. Inte bara den vertikala militära hierarkin, utan snabba länkar mellan plutoner, och mellan militären, civilsamhället och tillverkarna.

– Kopplingen mellan tillverkaren och besättningarna i en UAV-pluton är mycket snabb, och det är en av de viktigaste framgångarna, säger han. Man kan inte anpassa sig så snabbt om man inte har dessa kommunikationsvägar. Och det handlar alltid om rätt personer på rätt plats.

Ivan ger ett konkret exempel från 2022, då hans förband började släppa ammunition från en Mavic.

– Jag ringde min vän och sa: du kan använda en Mavic med en handgranat. Det är mycket enkelt, säger han.

Inom tre eller fyra månader använde alla förband det.

Idag, betonar båda, måste den återkopplingsslingan vara permanent. Tillverkare behöver en ständig uppkopplad servicekontakt med förbanden, dygnet runt, eftersom mjukvaru- och hårdvarulösningar inte kan vänta.

– Om jag har tid kan jag åka till en tillverkare, till hans kontor, och vi dricker kaffe och pratar om hans produkt, säger Ivan.

Den personliga kontakten spelar roll.

Samma hastighet präglar striden inom elektronisk krigföring. FPV-drönare är beroende av frekvenser, och som Ivan uttrycker det är en frekvens bra idag och värdelös imorgon, eftersom fiendens EW-enheter (electronic warfare, elektronisk krigföring) anpassar sig till den.

– Det är ett slagfält av frekvenser just nu, säger Oleksii.

Utöver de billiga FPV-drönarna använder ni mer avancerade drönare som Hornet och Bumblebee. Vad tillför de?

De är mer kapabla och mer stabila, säger Oleksii, med AI-funktioner som hjälper piloten. Valet beror på målet: vanliga FPV-drönare mot infanteri, Bumblebee för en rad uppdrag inklusive återförsörjning, Hornet för bekämpning på mellanlångt avstånd mot fiendens logistik.

– För varje typ av drönare finns det en plats på slagfältet, säger han.

AI:n, betonar han, hjälper till att välja och styra mot ett mål, men beslutet att anfalla ligger kvar hos piloten. Det de dyrare drönarna köper är motståndskraft: flera kanaler, svårare att störa ut än en billig FPV-drönare på ett slagfält av frekvenser. En näraliggande idé som är populär i Europa, den modulära drönaren med utbytbara nyttolaster, möts av ett mer skeptiskt mottagande.

– Det låter mycket bra, säger Ivan, men det blir bättre om vi testar den först. På ryssarna, till exempel.

Ett budskap till Norden

Båda männen, och HUG, säger att de är intresserade av att knyta kontakter med nordiska försvarsföretag, över hela spektrumet. Detta sträcker sig bortom UAV:er till evakueringsfordon, minutläggningssystem och elektronisk krigföring också. De säger att möjligheten går åt båda hållen. Ukraina, menar de, behöver innovation, produktionskapacitet och pålitliga partner, medan de nordiska länderna har mycket att lära av landets erfarenhet av modern krigföring.

Help Ukraine Gothenburg nås på hug.ngo eller contact@hug.ngo.