Lärdomar från fronten: "Gyllene timmen gäller inte"

I januari vistades ukrainska sjukvårdare i Sverige som en del av ett återhämtningsprogram för personal som arbetar nära fronten. Programmet, som genomförs tillsammans med organisationen Repower, har gett omkring 100 sjukvårdare möjlighet till psykisk återhämtning under två veckor. Under en av dagarna fick de ukrainska fältsjukvårdarna besök av kollegor och sjukvårdare från den svenska Försvarsmakten.

I flera av presentationerna som hölls under dagen beskrev ukrainarna sina erfarenheter från fronten. Ett återkommande tema var hur slagfältet ständigt förändras och hur avgörande anpassningsförmåga är. Nordic Defence Sector har träffat två fältsjukvårdare från Ukraina, Olena och Ivan, som delar sina perspektiv på livet vid frontlinjen.

Olena, i 25-årsåldern, utbildade sig till kirurg vid universitetet och anmälde sig frivilligt till tjänst som fältkirurg direkt efter examen. I frontnära områden arbetar hon både vid samlingsplatser för evakuerade och skadade, men ibland även som casevac mycket nära stridslinjen. Ofta är det inte den medicinska vården i sig som är den största utmaningen, utan att över huvud taget lyckas få de skadade till närmaste samlingsplats. Med drönare som ett konstant hot är varje räddningsinsats förenad med livsfara.

– Drönare övervakar områdena. Om vi saknar tillräcklig utrustning, till exempel obemannade markfordon (UGV), kan vi inte ta oss fram. Alla förband har inte den tekniken. I vissa fall går det inte att evakuera alls. Det är fruktansvärt, men ibland dör människor helt enkelt för att det är för farligt att nå dem, berättar Olena och tillägger:

– När patienterna väl når stabiliseringspunkten eller sjukhuset har vi ofta goda resurser för att operera och vårda dem. Problemet är vägen dit.

Vid evakuering talar man ofta om den "gyllene timmen”, ett begrepp för den kritiska tidsperiod då en skadad bör nå sjukvård för att maximera chanserna till överlevnad. Krigets verklighet har dock gjort begreppet allt svårare att tillämpa. De överhängande riskerna innebär att skadade ibland tvingas vänta i timmar, eller till och med dygn, utan adekvat vård.

– Jag har haft patienter som skadades för fem eller tio dagar sedan, ibland ännu längre. I ett extremt fall hade en patient haft en åtdragen tourniquet i över 20 dagar. Det är helt ofattbart hur mycket smärta och vilka komplikationer de kan ha haft, utan medicinsk vård, läkemedel, mat eller ens vatten, säger Olena.

Hon avslutar med att berätta hur mycket det betyder att få komma bort från fronten, om så bara för en kort stund. Att dessutom få resa till ett annat land för återhämtning har gett henne ny energi.

– För mig har det betytt mycket att få komma hit. Jag har dessutom besökt Sverige tidigare under skoltiden, så det känns tryggt och bekvämt att få vara här igen, säger Olena.

Innan den fullskaliga invasionen arbetade Ivan som sjöman och reste världen över, bland annat till norra Sverige och Skellefteå. Där kom han i kontakt med en svensk som ville lära sig ukrainska och som introducerade honom till svensk kultur och historia.

– Han visade oss regionen, berättade om traditioner och tog oss till en kyrka som fortfarande hade ryska kulor kvar från det stora nordiska kriget på 1700-talet. Han visade oss gamla träbroar och flervåningshus byggda helt i trä. För oss var det helt otroligt, vi kunde inte föreställa oss att man kunde bygga femvåningshus i trä, säger Ivan.

Fem år senare har Ivan, som är i 25-års åldern, haft en rad olika roller i kriget: pansarvärnsskytt, kulspruteskytt, prickskytt och spaningssoldat. Parallellt utvecklade han omfattande medicinska kunskaper, vilket ledde till att han blev fältsjukvårdare. Rollen innebar dock stora påfrestningar, både fysiskt och mentalt, och i oktober tvingades han ta ett steg tillbaka från fronten.

– Jag hade för många skador. Ingen människa är gjord av järn eller stål, särskilt inte mentalt. Efter att ha förlorat så många av mina vänner behövde jag avsluta min tid som infanterist och fältsjukvårdare nära fronten.

Ivan lyfter även den avgörande roll som obemannade farkoster spelar i vardagen: för leveranser, evakuering av sårade och spaning.

– Vi försöker hålla logistiken så nära frontlinjen som möjligt och använder mycket drönare och obemannade fordon. Vår enhet ligger långt fram när det gäller ny teknik, men det skiljer sig mycket mellan olika förband, säger Ivan och fortsätter:

– Man måste anpassa sig hela tiden – varje timme, varje dag. Under mitt sista halvår som infanterist var mitt huvudsakliga uppdrag att ta hand om nya soldater och se till att de överlevde. Min befälhavare sa alltid till mig: ”Rädda dem.” Och det gjorde jag.

Du har tagit med dig enorma erfarenheter från tiden vid fronten. Vilka lärdomar är viktigast, enligt dig?

– Det största misstaget i infanteriet är att vara rädd. Du måste acceptera att risken är 50/50. Acceptera det och gå framåt – alltid framåt. Aldrig stanna, aldrig backa, säger Ivan innan han utvecklar:

– Drönare är din värsta fiende. Ibland möter infanteriet inte fienden alls på flera månader. En ny rekryt kan komma till fronten, sitta där i två eller tre månader, och sedan skadas, utan att någonsin ha sett fienden ansikte mot ansikte. Det här är ett drönarkrig. Infanteriet fungerar mer som ett säkerhetslager: vi håller positionerna, för om vi inte är där så tar fienden dem. Det är egentligen bara specialförband och spaningsenheter som möter fienden direkt. För reguljärt infanteri är det väldigt sällsynt i dag, berättar han.

Hur upplevde du mötet med de svenska representanterna?

– Det var mycket bra. De antecknade mycket. Samtidigt såg jag flera allvarliga misstag i deras utrustning. Till exempel markerar de sjukvårdsfordon med röda kors, vilket gör dem till prioriterade mål. Fienden spanar efter evakueringsrutter med drönare och lägger bakhåll. Därför är det ett stort misstag att märka fordonen på det sättet.

– Jag såg också att de använder hjälmar som liknar cykelhjälmar vid evakuering. Det gör det omöjligt att på ett säkert sätt ta av kroppsskydd från en skadad soldat. Det här var saker de inte hade tänkt på tidigare, och de tog till sig det, säger Ivan.

Vidare så diskuterar Ivan vikten av att kunna improvisera och vara uppfinningsrik på fronten. Bland annat så har enheten byggt egna bårar, utrustade med hjul för att underlätta evakuering.

– Varför inte? Vi bygger dem själva, enkla, hemmagjorda bårar med stora hjul. Det gör taktisk evakuering mycket lättare, eftersom det annars är extremt fysiskt krävande. 

Avslutningsvis återkommer Ivan till sin förtjusning för Sverige. Att få byta miljö och sinnesnärvaro har betytt mycket för honom. Höjdpunkten under programmet var besök på museer runt om i Stockholm samt mötet med Marina Trattner, ukrainsk historiker och forskare.

– För mig var det som en dröm. Jag älskar historia och läser mycket – inte bara ukrainsk historia, utan även skandinavisk historia, romarriket och antikens Grekland. Att få träffa henne var helt fantastiskt.

Känner du att det hjälper dig mentalt att komma hit och göra något helt annat?

– Ja, absolut. Jag har fått byta perspektiv och kliva ur min informationsbubbla. Det är nog nyttigt för de allra flesta, säger Ivan avslutningsvis.