Nordic Defence Sector talade med Artem i Sverige, där han deltar i Hug for Heroes, ett tvåveckorsprogram som drivs av Help Ukraine Gothenburg (Göteborg, västra Sverige) och som stöttar skadade ukrainska veteraner i deras återhämtning och återgång till arbetslivet.

Innan Rysslands fullskaliga invasion arbetade Artem som chef. Han försökte anmäla sig som frivillig till armén i februari 2022 men blev nekad; för många ville redan gå med. Han mobiliserades i september samma år och tillbringade omkring en månad som infanterist innan hans förband fick sin första spaningsdrönare, en Mavic 3 som finansierats genom en gräsrotsinsamling av en medsoldats mor. Det fanns dock ett problem: ingen i förbandet kunde flyga den. Artem, som hade en vän som filmade bröllop med en liknande drönare, anmälde sig frivilligt. Inom en vecka av träning flög han spaningsuppdrag, och inom ett år ledde han en egen FPV-stridspluton som han själv varit med och byggt upp från grunden.

Nästan ett år efter att han återvänt från FPV-skolan exploderade ett artillerigranat bredvid Artem medan han beväpnade en drönare. Drönaren detonerade samtidigt, vilket kostade honom hans högra arm och högra ben. Han fick även skador på ögonen, vänster hand och rösten. Två månader in i sin återhämtning erbjöds han ett arbete som analytiker för en ukrainsk stiftelse.

Hur förändrades kriget när FPV-drönare blev vanligt förekommande? Och vad är en av de viktigaste förändringarna du har sett på senare tid?

"När FPV-eran inleddes blev det mycket svårare för infanteriet att förflytta sig till och från frontlinjen", säger han. År 2022, förklarar han, kunde ryska stridsvagnar närma sig ukrainska ställningar på en kilometers avstånd. När FPV-drönare blev vanligare krympte det avståndet till 10-15 kilometer, och vid 2024-25 hade stridsvagnar nästan helt försvunnit som ett offensivt vapen. "En drönare för 400-500 dollar förstörde en stridsvagn värd 10-15 miljoner dollar", säger han. "Ryska anfallsgrupper gick från två eller tre stridsvagnar till två eller tre infanterister istället".

Vad är en vanlig missuppfattning om att arbeta med och mot drönare som din egna operativa erfarenhet visar är felaktig? Vad betyder det för ditt arbete nu?

"Tillverkare bygger något, testar det på sin egen skjutbana, och det visar bra resultat", säger han. "Men när det når fronten och möter elektronisk krigföring, annan terräng, väder det inte var byggt för, så fungerar det helt enkelt inte." Soldater förlorar tid de helt enkelt inte har, säger han: de kan inte stoppa en stridsvagn eftersom utrustningen inte passar situationen. "Den missuppfattningen kostar liv."

Artem samlar nu in återkoppling från förband om vilka system som fungerar och var, och vidarebefordrar det till tillverkare och till stiftelsen, som kan köpa in och sätta utrustning i drift inom dagar istället för de månader statlig upphandling tar. Varje lösning, säger han, har ungefär tre till fyra månader innan Ryssland hittar en motåtgärd.

I Sverige har de två veckorna varit dels vila, dels återhämtning av kontakt. Artem beskriver programmet som en möjlighet att återhämta sig, träffa andra veteraner från hela Ukraina och lära känna Sverige och dess kultur, samtidigt som arrangörerna också har satt gruppen i kontakt med svenska företag och organisationer. En sak förvånade honom: "Det visar sig att det finns många människor i Sverige med amputerade lemmar som fortsätter med sina liv", säger han, "och som genom sina egna erfarenheter visar att livet går vidare, även om man har förlorat en lem".

Nordiska och baltiska länder prioriterar i allt högre grad beredskap när det gäller att använda och bekämpa drönare. Har du några råd när det gäller att utbilda operatörer och implementera drönardoktrin?

Han delar upp sitt synsätt i två delar. Infanteri, säger han, kräver motiverade personer som är villiga att acceptera verklig risk, något som är svårt att träna för. Drönarpiloter, å andra sidan, är en helt annan historia: "Någon som spelar PlayStation eller Xbox är redan ungefär 90 procent på väg mot att vara redo", säger han, och pekar på den motoriska kontroll som dataspelande redan bygger upp.

Han pekar på hur ett sportbaserat tillvägagångssätt redan har implementerats i Ukraina. "Man behöver inte träna på en drönare genom att använda den på slagfältet", säger han, "man kan träna för det som en sport, och de färdigheterna blir överförbara om och när behovet uppstår". Han berättar hur FPV-tävlingar nu pågår parallellt med själva kriget, där både soldater och civila tävlar på racerbanor närhelst det finns tid över. Detta är råd han säger kommer från direkta möten med den nordiska försvarsindustrin och yrkesverksamma han har träffat under programmet.

Han tror att samma tillvägagångssätt skulle fungera bra i Norden. "Genom sport skulle människor tycka att det är mer intressant att börja flyga FPV-drönare", säger han, "Och om kriget någonsin kommer, kommer dessa idrottsutövare redan vara ganska skickliga piloter."

I vilken utsträckning är det möjligt för ett land att psykologiskt förbereda sin befolkning för krig?

"Man kan inte förbereda sig för det förrän det händer", säger han. "Man kan motivera sig själv, göra sig redo hur man vill, men när det väl kommer måste folk bara samla sig och ge sig iväg." Vissa kommer att stanna och kämpa, säger han, andra kommer att panikslaget fly, precis som skedde i Ukraina.

Han pekar på Saudiarabien, där utbildad personal och avancerade luftvärnssystem ändå släppte igenom en stor Shahed-attack under den pågående konflikten i Mellanöstern. Enligt Artem beror detta på att systemen hade övats på i klassrum, inte använts operativt. "Det handlar mindre om beredskap och mer om instinkt", tillade han, och betonade vikten av fältträning för personal för att bättre rusta sig inför när kriget slår till.

Vad tycker du saknas i hur Europa bevakar detta krig?

"Medierna här saknar ett direkt perspektiv", säger han, och menar att det är att visa människor vad Shahed-drönare och missiler faktiskt gör, snarare än att läsa om det, som förändrar attityder och politik. Han nämner Ukrainas byggnorm, som nu kräver skyddsrum under nya höghus, som exempel på den typ av konkreta åtgärder som följer av att ta hotet på allvar.

Han ser också en roll för mindre, direkta insatser från utlandet. Han pekar på ukrainska studenter vid Lviv Polytechnic, som drev insamlingar sinsemellan som kanaliserades till Shahed-avlyssnande drönare. Artem uttrycker sitt stöd för alla nordiska studentgrupper som är villiga att organisera liknande initiativ.

Hug for Heroes bygger redan en del av den bron från andra hållet, genom att ta veteraner som Artem till Sverige och koppla samman dem med svenska företag och organisationer. Artem vill gå längre. Kom till Ukraina, säger han, så visar han allt: drönarna, fronten, hur kriget faktiskt ser ut på nära håll, så att det kan tas med tillbaka och visas ärligt för människor i resten av Europa.

Help Ukraine Gothenburg nås på hug.ngo eller contact@hug.ngo.