Repower är en ideell organisation som arbetar med psykologisk återhämtning för sjukvårdare och läkare vid Ukrainas frontlinjer. Med stöd från privatpersoner, företag och statliga aktörer har organisationen genomfört återhämtningssresor till bland annat Danmark, Spanien och Sverige. Under en av dagarna följde Nordic Defence Sector verksamheten på nära håll. Detta är den sista delen i reportageserien om de ukrainska fältsjukvårdarna. 

Stockholm, 10:53. 

Längs kusten, knappt en och en halv timme från innerstadens puls, ligger konferensgården som under tio dagar blivit hem för ukrainska fältläkare och sjukvårdare. Marken är täckt av frusen snö, himlen är blå och solen letar sig fram på ett sällsynt januaribesök. En vacker vinterdag. I Kyiv är temperaturen densamma. Skillnaden är att stora delar av staden är utan ström, efter nya ryska attacker mot landets elnät. 

Redan på parkeringen möts man av en strid ström av män och kvinnor i fältuniform, allihopa påväg in till huvudbyggnaden på området. Det blir en stark påminnelse av att dessa människor befunnit sig i en krigszon för ett par dagar sedan. Inne på konferensanläggningen är verksamheten redan i full gång. Under dagen ska de ukrainska deltagarna möta svenska kollegor inom fältsjukvården. Senare väntar besök av minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin och Myndigheten för civilt försvars generaldirektör Mikael Frisell. 

Kateryna Serduik, medgrundare av Repower, berättar hur verksamheten har utvecklats sedan det allra första programmet utanför Ukrainas gränser. Då var det 2022, kriget hade pågått i knappt ett år, och framtiden var full av frågetecken. 

Hon minns särskilt den första tågresan från Kyiv, västerut mot Polen och vidare in i Europa. Ombord fanns omkring hundra personer, bland annat volontärer och fältläkare, som skulle få möjlighet till rehabilitering. Samtidigt rådde, och råder fortfarande, strikta regler för vem som får lämna landet under krigstid. 

– Vi vet fortfarande inte riktigt hur vi lyckades ta oss över gränsen. Vi hade hela tåg fulla med människor som egentligen inte hade tillåtelse att lämna landet. Alla män mellan 18 och 65 år får ju inte resa ut. Kanske uppfattades vi som väldigt seriösa av gränsvakterna. Vi skulle till Sverige och såg ut som någon form av officiell delegation. 

Hon skrattar och fortsätter: 

– Det här var under det första året av det fullskaliga kriget. Då var stämningen sådan att alla ville hjälpa till. Gjorde man något för armén fick man stöd. Ingen stoppade en, ingen började ifrågasätta regler eller kontrollera detaljer. Alla gjorde vad de kunde. 

I dag sker Repowers arbete i samarbete med Ukrainas försvarsmakt. Urvalet av deltagare görs av den militära sjukvårdsledningen, och när en person bedöms vara i behov av psykologisk återhämtning utfärdas en särskild arbetsorder. Den ger organisationen formell rätt att föra aktiv militär personal utomlands för rehabilitering. 

Programmet omfattar allt från strukturerade terapisamtal och mentala övningar till vila och fysiska aktiviteter. Sebastian Lindström har varit med och byggt upp i Repower i flera år, och beskriver de utmaningar som ofta möter deltagarna när de anländer. 

– Den stora frågan är hur man får människor att själva vilja ta ansvar för sin psykiska hälsa. Många bär fortfarande på ett “sovjetiskt arv”, där psykologisk hjälp förknippas med skam, nästan som ett straff. Att träffa en psykolog är inget man eftersträvar eller identifierar som ett eget behov. 

Dessutom är programmet inget frivilligt val, utan deltagandet kommer på order. Det är inte semester, inte rekreation, utan en arbetsresa. Ett arbete med sig själv. 

De första dagarna präglas därför ofta av tveksamhet. Många sitter tysta, uppslukade av sina telefoner, mentalt kvar vid fronten. För att orka vardagen i krig har de flesta byggt upp en mental sköld, en ovilja att knyta an till nya människor. Att bli vän med någon innebär också risken att förlora den personen. 

Men efter några dagar börjar något hända. 

– Spänningarna släpper och den där skölden spricker sakta. Mycket sker bara genom att få vara här, exempelvis att promenera i en skog utan risk för minor, eller bara att kunna basta på kvällen, säger Sebastian. 

Utöver det ingår adrenalinupplevelser, men med en avgörande skillnad: de är förknippade med trygghet. 

– Go-kart, klättring eller fallskärmshoppning ger kroppen en påminnelse om att starka känslor inte alltid betyder fara, förklarar Sebastian. 

Under dagen möter de ukrainska deltagarna svenska fältsjukvårdare. Tillsammans håller de presentationer, jämför utrustning, diskuterar erfarenheter och byter små souvenirer. För de svenska representanterna blir mötet en påminnelse om skillnaden mellan teori och verklighet. 

– Det här är ovärderligt. Att få ta del av den här typen av erfarenheter går inte att läsa sig till, säger en plutonchef från Försvarsmakten. 

Till lunch serveras grillad kyckling, potatis, pastasallad och svampsoppa. Vid ett av borden, med en kaffe till efterrätt, intervjuar Nordic Defence Sector två av deltagarna, Olena och Ivan, båda med lång erfarenhet från fronten. Samtidigt ger sig en annan del av gruppen ut på en tur med Stridsbåt 90 tillsammans med representanter från Stockholms amfibieregemente. 

Under eftermiddagen anländer dagens första officiella gäst: minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin. Under en timmes frågestund presenterar han regeringens fortsatta stöd till Ukraina och tar emot frågor från deltagarna. Ivan, som intervjuats under lunchen, håller ett anförande där han understryker betydelsen av det svenska stödet och berättar sin enhet samt deras erfarenheter från fronten.

Han berättade i förväg att han var nervös, både över engelskan och över talets längd. Det finns mycket han vill förmedla till ministern under sitt tal, men att han var nervös märktes inte. 

”My friends!” 

Så inleder Mikael Frisell, generaldirektör för Myndigheten för civilt försvar, sitt anförande som dagens sista gäst. Han betonar vikten av fortsatt stöd till Ukrainas sjukvårdare, inte bara i form av materiel, utan också genom insatser som Repower. Talet avslutas med stående applåder för generaldirektören.  

I samband med besöket stannar han till för en intervju. 

– Det betyder mycket att få vara här. Dels för att vi stödjer Repower, men också för att få säga direkt till de här hjältarna att de har mitt personliga stöd, myndigheternas stöd och hela Sveriges stöd. 

Mötet sker samtidigt som svenskt näringslivs beredskap ska höjas. Hur säkerställer man att näringslivet är redo om krisen eller kriget kommer?  

– Det är avgörande att få med hela näringslivet när det kommer till att stärka vår beredskap. De råd och rekommendationer som nu finns är väldigt viktiga att ta till sig och därför försöker vi facilitera så många forum och seminarier som möjligt tillsammans med näringslivet, för att verkligen stödja arbetet med att höja beredskapen, säger Mikael Frisell avslutningsvis. 

Allt eftersom klockan kryper närmare kväll, så börjar dagens aktiviteter att rundas av. För deltagarna väntar vila, och för Kateryna är det också ett tillfälle att summera. Nedsjunken i en fåtölj i lobbyn blickar hon ut över gruppen som börjat göra sig redo för kvällen, människor som för knappt två veckor sedan var främlingar. 

– I slutet av programmet ser vi hur stark gemenskapen blir. Deltagarna fortsätter hålla kontakt, skickar bilder på när de träffas och fortsätter gå i terapi, berättar Kateryna och tystnar en stund. 

– Och så har vi ringen. 

Hon fingrar på en silverfärgad ring som hänger runt halsen. 

– Vi har en ceremoni där alla får en ring, designad av en dansk formgivare. Den har ingen början och inget slut. Den symboliserar det oändliga. Och vi säger till dem att varje gång de känner sorg, så kan de röra ringen och minnas alla de vackra stunderna här i Sverige, säger Kateryna Serduik avslutningsvis.